Greg
har fram till nu lyckats räkna ut hur man överlever high school. Han har
lyckats hålla sig osynlig, han smälter in, har inga fiender men är inte heller
en del av någon gemenskap. Han har lyckats hålla en sjukt låg profil. Den enda
han umgås med är kompisen Earl. Tillsammans tillbringar de sin tid med att
spela videospel, undvika Earls vidriga brorsor (som driver en drogkartell) och
spela in egna versioner av sina favoritfilmer, bland annat Herzogs och Coppola.
Filmerna är ganska dåliga men eftersom varken Greg eller Earl har några som
helst planer på att någonsin visa filmerna för någon spelar det ju ändå ingen
roll. Tills de möter Rachel. Rachel är Gregs ”typ-exflickvän” som precis fått diagnosen leukemi.
Gregs mamma har fått den idiotiska idén att de två ska bli kompisar. Trots att
Greg vet att det är en idiotisk idé som känns otroligt besvärlig bestämmer han
sig ändå för att bli hennes kompis.
Jag och Earl och tjejen som dör är ingen bok om cancer. Det är
ingen Förr eller senare exploderar jag bok. Rachels
sjukdom är inte det centrala. Det är en bok om vänskap, livet
och om kärleken men den går emot varje kliché som skulle kunna tänkas förväntas.
Den handlar bara om att vara tonåring. Greg försöker faktiskt att känna så lite
som möjligt för Rachel och han försöker att inte känna empati med situationen.
”Jag
kan nog ha en sjukdom där
känslorna
slår fel vilket ofta leder
till
att man sitter och känner sig
lite
opassande”
Boken har även filmatiserats