"Sen benmärgstransplantationen har jag nog märkt att jag inte gör dem glada. När doktor Düsseldorf undersöker mig på morgonen tycker han inte det är roligt längre, han blir besviken. Han tittar tyst på mig som om jag har gjort något dumt."
Oscar är tio år och ligger på sjukhus. Han har cancer och
säger själv att han är en patient som inte gör någon glad längre. Mellan
raderna kan man utläsa att behandlingen inte fungerar som det var tänkt och att
han troligen är döende. Men en person på sjukhuset orkar finnas där för Oscar
även när det är som mörkast. Mamie-Rose, den rosa damen, en av de frivilliga
damer i rosa rockar som besöker sjukhusets barnavdelning får en fin kontakt med
honom och föreslår att han ska skriva brev till gud om vad han känner och det
han undrar över.
Det är en tunn bok men den rymmer väldigt stora frågor. Jag
reagerade en hel del på skillnaderna mellan hur barnsjukhuset skildras i den
här boken och den bild jag har av hur det går till på svenska motsvarigheter.
Trots det tror jag att det skulle vara intressant för den som jobbar i vården
(eller tänker sig att jobba inom vården) att läsa i alla fall vissa bitar av
den här just för att diskutera hur man bemöter patienter.
Namnen här är ett kapitel för sig, och Mamie-Roses alla
galna historier… Ibland blir det lite väl sockersött och sedelärande men det är
en fin lite bok som även blivit film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar