Lena Andersson brukar skriva om samtidens heta frågor och
har skaffat sig ett rykte som samhällskritiker i upplysningens anda.
Att hennes nya roman Egenmäktigt förfarande handlar om kärlek kanske därför överraskar någon, men titeln ger en vink om vad det handlar om. Berättarperspektivet är från
första meningen distanserat: ”Ester Nilsson hette en människa.” Ingen tvekan
finns om att detta inte kommer att sluta väl. Och ingen läsare riskerar att
förälska sig i Hugo Rask.
Ändå läser jag med andan i halsen, lider med Ester när Hugo
inte besvarar hennes sms och ibland vill jag krypa ur skinnet för att slippa
undan förnedringen. Jag vill gripa in och tala Ester till rätta, men så
underligt är det i den här romanen att Ester också ser vad som pågår. Hon
behöver inte några förklaringar. Ester är inte irrationell, som Andersson har
påpekat i en tv-intervju, och hon är uppenbarligen intellektuellt överlägsen
den floskulöse Hugo. Och ändå. Hon förmår inte värja sig mot hans
manipulationer och hon lyckas inte strypa hoppet, denna parasit i
människohjärtat.
Jag tycker mycket om Egenmäktigt förfarande. Den är inte
trösterik i vanlig mening, men den visar
hur förälskelsen kan vara och vilka krafter som kan gripa tag i en människa så
att allt annat bleknar. Dialogen mellan Ester och Hugo behandlar dessutom olika
politiska och etiska frågor och berättaren gör ständiga små analyserande
utvikningar, något vissa brukar gilla och andra ogilla. Jag gillar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar